Måns Pettersson – en kort presentation

Sedan mitten av 1990-talet har jag i olika perioder sysslat med trådslöjd som hobby. Jag är självlärd och har efter bästa förmåga försökt kopiera gamla föremål och så småningom förverkliga mina egna idéer. Jag har ett genuint intresse för gamla tider och fascineras över hur människor överlevde under knappa förhållanden. Jag fascineras även över vilken enorm kunskap människor besatt för att kunna överleva samt vad mycket kunskap som man hade i händerna då man utövade olika hantverk. Mycket av denna kunskap har idag gått förlorad och anses av de flesta sk moderna människor säkert för onödig kunskap. Mitt intresse spänner förutom över luffare även över samisk kultur, jord och skog och olika hantverk.

Med anledning av ovan nämnda intressen så har jag svårt att låta bli att prova på olika tekniker och material. På senare år har jag börjat göra ljuskronor, kandelabrar och korgar av talltoppar helt efter egna idéer men utifrån inspiration av allmogekultur och folkkonst. Där använder jag mig av järntråd för att göra ljushållarna och själva korgen. En variant av ljuskronorna kallar jag för sockenkronor. Där använder jag mig av rester och spillbitar av olika sockendräkter och får då en lokal prägel på varje krona. Andra kronor smyckar jag med andra attribut och jag tillåter mig att leka och vara fantasifull. När jag väl börjat med något nytt så sätter fantasin igång nya idéer. Ett sådant är mobiler i tråd och rester och spillbitar av sockendräkter.

Ett annat material jag slöjdar i är kohorn. Det är ett häftigt material på så sätt att det inte riktigt går att förutse hur slutprodukten kommer att se ut när man börjar att arbeta med hornet. Färgerna och mönstringen ändras vartefter man arbetar med hornet. Det är också roligt att hitta på nya produkter och nya kombinationer av material.

Att använda sig av den naturliga formen hos tex en talltopp eller ett kohorn, göra olika detaljer och kombinationer, leka, ha fantasi och använda material som är oväntade eller mest anses som skräp tycker jag är en utmaning. Att göra saker med mina händer ger mig en väldig personlig tillfredsställelse och ett sätt att hinna ifatt sig själv. Att slöjda ger tid att tänka. Det roligaste är att göra något till en speciell person. Att under tiden alstret växer fram tänka på personen ifråga. Den färdiga produkten får då, i det specifika fallet, något speciellt med sig och kan inte säljas eller ges bort till någon annan.

Tilldelades 2008 års slöjdarstipendium av Dalarnas Hemslöjdsföreningar. Stipendiet bestod i en valfri kurs på Sätergläntan. Motiveringen löd ”Måns Pettersson får stipendiet för sitt arbete att kombinera materialen trä och järntråd i personliga föremål till fortsatt utveckling inom slöjden”.

Jag är född i Stockholm 1961, uppväxt i Sydamerika, Schweiz och Stockholm.
Sedan 1990 bor jag i Vika med min familj. Innan dess har jag och min fru bott och arbetat på ett flertal ställen i Sverige – Småland, Jämtland och Gotland. Jag har även kopplingar på olika sätt även till Norrbotten, Sörmland och Västergötland. Från början är jag utbildad skogstekniker, har arbetat som skogsvårdskonsulent, vidare som pappersbruksarbetare, arbetsledare, behandlingsassistent och numera statlig tjänsteman.