Luffarslöjd, Trådarbete och Trådtjack

Med denna korta resumé över luffare och luffarslöjd vill jag väcka intresse för och sätta in trådarbete i ett historiskt sammanhang samt ge lite bakgrunds fakta om denna grupp människor vilka kallades luffare och som tillhörde samhällets vardag för inte alltför länge sedan.

Lösdrivare och landsvägsstrykare har funnits i alla tider. Begreppet luffare däremot är från slutet av 1800-talet och de har vandrat fram längs vägarna till fram på 50-talet. Under denna period fanns många fler kategorier människor längs med våra vägar. Det var vandrande gesäller, gårdfarihandlare och hantverkare men även tattare, tiggare och unga arbetslösa. I samband med tider med hög arbetslöshet så ökade antalet luffare. Det var helt enkelt ett sätt att klara livhanken när inget annat stod till buds. Man fick dra land och rike runt och i utbyte mot tex vedhuggning, tillfällig hjälp i jordbruket eller i utbyte mot någon enkel vara tex trådarbete, nålbrev eller kvastar så kunde man få ett mål mat, en kopp kaffe och kanske en sovplats över natten. Det var enskilda hem och familjer som fungerade som dåtidens socialvård. Det finns många berättelser om hur man hjälpte varandra och då även helt okända människor. Det verkar ha funnits en solidaritet som vi kanske sällan upplever idag. Glasbruk och tegelbruk var omtyckta av luffarna på vintrarna då man där kunde få en varm sovplats invid ugnarna.

Under 1880-talet me d brytningen mellan det agrara- och industrisamhället och under depressionsåren på 1920- och 30-talen var det sådana tider då antalet luffare ökade. Många återgick så småningom till arbete och ordnade förhållanden medan andra förblev yrkesluffare.

Den första kända lagen mot lösdriveri är från 1303 och 1885 års lösdriverilag avskaffades först 1964. Att fattigt folk drev omkring utan arbete var straffbart. Det var bland annat därför många luffare försökte ha ett sortiment av varor att sälja. Det kunde förutom trådarbeten vara pappersblommor, målningar, borstar, dikt- och vishäften, brevpapper, skosnören mm.

Så kallade luffartecken användes för att informera varandra om var man kunde få natthärbärge eller mat men också för att varna för hundar, hårt arbete och illasinnade människor. Bruket av luffartecken var troligtvis inte så utbrett som man tidigare trott.

Trådhantverket uppkom egentligen i verkstäder och småindustrier under 1800-talets senare hälft och såldes till stor del genom postorderfirmor. Sortimentet bestod då av diverse köksredskap såsom vispar, köttgafflar, potatisstötar mm. Att även luffarna tog hantverket till sig beror förmodligen på att det var förhållandevis lätt att lära sig, att utöva och att bära med sig. Tråden fanns lätt åtkomlig och till ett billigt pris hos alla handlare.

Äldre luffarslöjd är oftast gjord i förtennad järntråd. Trådarbeten kallades för trådtjack luffare emellan. Tekniken att tillverka trådarbeten är enkel. En grövre tråd används till stomme som sammanbinds med klenare dimensioner. Tråden bockas och formas med hjälp av tänger, mallar och händerna. För att dekorera arbetena användes tex ulltofsar och pappersremsor.

Till mina trådarbeten har jag mestadels använt förzinkad glödgad järntråd och öronkrokarna är av silver med <0,05% nickelhalt.

Tips till Dig som vill veta mera:
Erik Mellström	Småländska vagabonder
	Med nasarebox och ståltrådstjack
Stefan Björulfsson Björnjägar´n	Björnjägar´n
Harry Martinsson	Vägen till klockrike
	Bollesagor
Gunnar Harding	Luffaren Svarta hästen och det hemska rånmordet i Leksand
Annika Hallinder	Luffare och vagabonder ur Västerbottens museum 1/ 86
Vilhelm Moberg	Min svenska historia
Maj-Britt Kristiansson	Hantverk och tradition i Ådalen
Dan Andersson	Jan från Tuna
	En landstrykares morgonsång
Gustaf Fröding	Blixten
Nils Ferlin	Jag kunde ju vara
	Kristi sörjer
	Nasarevalsen
Gert Ljungberg mfl	Smida, Driva, Bocka