Hornslöjd av kohorn

Lite historia om kohornsslöjd

Att göra bruksföremål i horn och ben har människan gjort i urminnes tider. Det var ett material som det var god tillgång på, relativt hårt men ändå inte alltför svårt att bearbeta. Ofta utgick man från den naturliga formen vid bearbetningen. Att använda kohorn till bruksföremål har man mer eller mindre gjort i hela Sverige. Horn från nötkreatur har framförallt använts i södra Sverige där det under andra hälften av 1800-talet utvecklades en produktion av saluslöjd i stor skala. Det var främst i vissa socknar i södra Småland som denna saluslöjd bedrevs. Det var främst hornskedar och vävskedar som tillverkades. Att hornslöjd blev en stor produkt i Småland hör samman med oxuppfödning i stor skala där sedan medeltiden samt behov av att dryga ut sina inkomster från jordbruket. Transporterna av oxarna skedde genom att oxarna fick vandra dit de skulle levereras.

Följaktligen borde det finnas rik tillgång på horn vid tex Falu gruva dit man levererade oxar i stora mängder för tillverkning av gruvlina av oxhud. För en lina på 125 meter krävdes 200 oxar. Man kan ju tänka sig vilken enorm mängd oxar som har slaktats i Falun genom tiderna för att tillgodose detta behov. Av köttet blev det ju Falukorv men vart försvann alla horn?

Mig veterligen finns det ingen tradition av hornslöjd i Falun förutom de sedvanliga produkterna som man hittar runt om i hela Sverige skedar, gafflar, skaft till bestick, skohorn, korvhorn, kakmått, kruthorn, salthorn, sandhorn, dihorn, lienaggar, dryckeshorn, kopphorn, snusdosor, knappar, smycken, smörjehorn, nålhus, kammar, käppkryckor, bläckhorn, bägare, flaskor, förvaringshorn med eller utan lock, penselskaft sk hornsuggor.

I bondesamhället och speciellt i de delar av Sverige där fäbodväsendet existerade använde man vallhorn för att kommunicera på långt håll med andra. Även sk tjuthorn förekom vid de tillfällen då man ville skrämma rovdjur eller organiserade jaktdrev. Ytterligare en form av spelhorn är byahorn, främst i södra Sverige, vilka användes till att sammankalla till byastämmor.

En speciell produkt som återfinns på några gruvorter, bla vid Falu gruva är en hornlykta som användes nere i gruvorna. Hornet var pluggat med en träplugg och i denna plugg finns en enkel brännare med en veke. I dessa lyktor använde man fotogen och de hänges upp direkt på väggen i gruvan.

Ända sedan vikingatiden tycks det ha funnits en yrkesgrupp som specialiserat sig på produkter tillverkade i ben och horn, sk kammakare, först med ambulerande verkstäder och så småningom under medeltiden med fasta verkstäder. Så småningom utvecklades ett eget skrå, Kammakarämbetet och man kunde avlägga mästarprov. Detta hantverk nådde sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talen. Stockholms siste Kammakare, W Holm, flyttade sin verkstad till Skansen på 1930-talet.

Under 1950- och 60-talet tillverkades en hel del fantasifulla och samtidigt förskräckliga souvenirer i form av fåglar, skepp, lampetter och horn att blåsa i, försedda med plastmunstycke och dekorerade med något ortsnamn riktigt kitchiga.

 

 

Att slöjda i kohorn

Kohorn är ett spännande material att slöjda i. Man kan aldrig riktigt förutse hur slutprodukten kommer att se ut när man börjar bearbetningen. Man får använda sin fantasi när man ska bestämma vad ett horn ska bli eller vilken del av ett horn som ska bli något speciellt. Man kan utgå från den naturliga formen eller försöka forma sitt horn på olika sätt. Hornen ser inte mycket ut för världen innan man har grovslipat dem. Mönstringen förändras vartefter man bearbetar dem. Om jag vill ha en annan form än hornets grundform så sågar jag ut denna på en saktagående bandsåg med bågfilstandning. Man kan även forma horn i pressar eller sk skedstockar efter att man värmt upp hornen i linolja som håller en temperatur på ca 120 grader. När hornämnet svalnat håller den sedan formen.

Efter grovslipningen som jag gör på en ombyggd bänkslip med grovt slippapper fortsätter jag att bearbeta hornet för hand med sickel. Därefter följer våtslipning med 3 4 olika grovlekar våtslippapper. Slutligen polerar jag hornet med bivax på en roterande lammullshätta. När detta är gjort framträder ofta repor som man inte vill ha kvar i slutprodukten och då får man i värsta fall börja om med sickeln eller annars våtslipningen.

Om hornen inte är urkokta är det det första momentet man får ta tag i. Håll till utomhus. Det luktar vedervärdigt. Koka hornen 1 2 timmar och pröva sedan att slå ur kvicken genom att hålla i hornet och slå det mot tex en huggkubbe så att inte hornet skadas.

 

Skötsel och vård

Hornföremål ska förvaras inomhus och inte utsättas för varken fukt eller värme. Ytlagret kan resa sig så att hornföremålet måste våtslipas och ompoleras samt att den kan ändra form. Rengöring kan ske med fuktig trasa och sedan snabb torkning. Fettfläckar kan tas bort med alkohol. Gnid gärna in hornföremål med paraffinolja eller matolja någon gång under året. Den bibehåller då sin lyster.

Ett gammalt knep att få bort den obehagliga smaken från en hornsked var att lägga dem i kärnmjölk ett par veckor vartefter de snabbdoppades i hett vatten. Ett annat knep lär vara att omsluta hornföremålet av jäsande deg.

 

Vill du veta mer?